lite av varje

Så kom jag hem till mitt kära Hörvik igen

efter några dagar i Halmstad. Så skönt att komma hem igen. När jag kör de sista kilometrarna till Hörvik, som är en liten plats på denna jord, man kör hit och man kör samma väg när man lämnar Hörvik,  så blir mitt hjärta varmt. När jag parkerar bilen hemma,  har jag inte bråttom in, jag kliver ur bilen och blickar ut mot havet och drar ett djupt andetag och känner dofterna från havet. Mitt sinne får ett lugn och jag känner välbehag och tacksamhet att jag har allt detta i mitt liv.

Idag har det blåst ganska friskt men när jag kom hem hade vinden avtagit. Här finns inga bilköer, inga trafikljus, bara lugn. Det är som balsam för själen.

Men när jag kör på motorvägen in till Halmstad, känner jag mig delaktig i den värld vi lever i men i bland undrar jag och funderar på vart alla människor är på väg. Som en slags pulserande ådra som flyttar oss framåt. Alla är på väg och alla ska uträtta något för att någon annan ska bli nöjd och belåten. Livet pulserar framåt.

En bil bakom mig kör om mig och jag tänker - undrar varför den har så bråttom, vad är det som brådskar? När jag kör på motorvägen och en bil blinkar och vill komma förbi, jag kör i 120 och bilen försvinner förbi i säkert 170 kilometer, tänker jag, vad är det som brådskar , ja, det kan vara akut. Men mina tankar far runt och jag tänker på denna puls. man känner sig delaktig, fast ibland gör man det inte och undrar, vad det är man sysslar med. Vad är det alla vi människor pysslar med?

Vart är vi på väg, vad strävar vi efter?

 Listers huvud.

2011-10-07 04:35   EGW

Jo du -- jag tänker på den gamle bonden och pappan i Ville Mobergs pjäs "Din stund på jorden". När han ligger på sitt yttersta kommer en av hans söner på besök. En son som utvandrat till Amerika. Den gamle mannen passar på att ge sin vuxne son ett ord på vägen: "Jag har alltid haft så bråttom i mitt liv. Så onödigt, nu kan jag tala om för dig -- man hinner fram!" Det där tänker jag ofta på. Jag och min fru brukar skoja lite elakt när vi ser någon som jagar fram så som så många gör: "Den där är bestämt rädd att komma för sent till sin egen begravning!"

Den där känslan när man är i sina egna fridfulla hemtrakter är mycket välbekant för mig. När jag kör av färjan efter en dag på Vancouver Island, t ex. Det känns precis så som du beskriver det.

Svar från Pia-kristina 2011-10-07 23:35

Ja, man hinner fram och och vad roligt, ert uttryck det där med att hinna fram eller komma fram till sin egen begravning.
Visst är det skönt att komma hem till sitt eget slott.

2011-10-07 08:00   bebi

Ja varför sitta i en bil på en motorväg?
Kan ju seda pau huehallana kaa

Svar från Pia-kristina 2011-10-07 23:37

Ja, kaa, bättre att sitta pau klipporna kaa och njuta av livet.

2011-10-07 19:19   Christin Ekholm

*suck*......kan känna dina känslor, precis när du kliver ur bilen och känner den salta doften från havet och hör sjöfålarna (och Corvus :) Du har ditt hav och jag har min skog......skulle inte byta bort det mot allt i världen.......möjligtvis om jag hittade ett hus som låg lite "ödsligare".
Skönt att vara hemma! Hoppas att Magnus har kryat på sig, hälsa honom så gott från oss!

♥
Christin

Svar från Pia-kristina 2011-10-07 23:38

Ja, det är så gott. Jag sms:ade dig ikväll. Magnus mår bra. Kram till er!!

2011-10-08 00:14   RHelena

Visst är det fint ändå att få känna någon gång av dessa kontraster för man värdesätter då så mycket mer det som man i vanliga fall är så van vid. Sköna lugna Hörvik!
Jag är van att jaga fram på jobbet, men ofta ofta påminner jag mig själv nuförtiden om att "det är inte bråttom" (även om det skulle vara det). Sedan finns det kolleger som påminner en också när man själv glömmer bort detta! Stadsmiljön och arbetslivet på sina håll tenderar att spä på den där bråttomkänslan som inte alls är bra för hälsan i långa loppet.