lite av varje

Det fotas som aldrig förr..

Idag med tekniken vi har så fotograferas det som aldrig förr och fotot fungerar även som hjälpmedel idag. Vi kommunicerar med hjälp av foton. Ett exempel på detta är att man är någonstans och ser något man vill visa någon annan person som inte är på plats. Mobilkameran använder man och tar en bild och skickar vidare som mms.

Roliga händelser förevigas och kan delas snabbt och enkelt. Vad som däremot kan vara lite oroande är att vi kanske inte bevarar våra bilder som förr.

För min del har mobilkameran betytt mycket och jag är en flitig användare av den, jag tar dagligen bilder med den. Jag använder den för att marknadsföra mitt nya företag på facebook bla. Snabbt och lätt går det.

Här ett lite axplock med bilder som jag tagit med min D300.

Vad gör man med en sån här, springer på hjul kanske?

Dags att plocka in trädgårdsmöblerna .

Detta hus i Hörvik fick nya ägare i somras. För länge sedan fanns det en liten livsmedelsbutik i andra delen av huset.

Ubåt? Nej en mink som tar sig en simtur



Postat 2012-11-25 12:40 | Permalink | Kommentarer (2) | Kommentera

Vem tror jag att jag är...?

Häromkvällen såg en en dokumentär om finska krigsbarn som kom till Sverige under andra världskriget. ca 70 000 barn kom hit. Min mamma som är från Finland och föddes i en familj med många syskon slapp detta eftersom hon var en av de äldsta i syskonskaran. Däremot fick de fly sitt hem och när de återvände fanns inte huset kvar längre. I Sverige pratas det väldigt lite om detta, få är det som vet om det. I min värld är det väldigt många barn. Ca 70 000, vilket det bor i tex en av de större kommuner som jag har i min närhet.

Jag har mostrar som varit i Sverige som krigsbarn och en av dem dog av tuberkolos och två av mina mostrar var med på hennes begravning och de var bara barn. De fick återvända hem till Finland, eftersom min morfar, som jag aldrig träffat, ville ha hem sina barn.  Han ska ha varit en familjekär man så det var viktigt att få hem sina barn, dock var han inte så frisk och arbetsför. Så därför fick min mormor dra ett stort lass.

Han dog 1952 och min mormor fick därefter dra hela lasset själv. Min mormor födde 11 barn  totalt och några dog vid födseln. Min mamma har berättat att en av dem dog som spädbarn och lades i en kista och att hon som barn smög och kollade på kistan där barnet låg.

Det barnet som dog i Sverige var det ingen i min mammas familj som visste var hon låg begravd, inte förrän nån gång på nittiotalet då min mamma råkade bläddra i en  svensk veckotidning där en kvinna fått ett guldhjärta för att hon skött en grav där tre finska krigsbarn låg begravda, ett foto på kvinnan vid gravstenarna fick min mamma se och en av gravstenarna hade min mammas systers namn.

Min mamma fick börja jobba tidigt och så även hennes syskon och min mamma hade en syster som hon bodde tillsammans med då de flyttat hemifrån för att tjäna pengar och försörja sig.

Hon hette Anna-lisa och alla trodde att min mamma och hon var tvillingar. Anna-Lisa blev sjuk och dog i leukemi endast 21 år gammal. Mamma jobbade på ett tvätteri i en stad i Finland och trots all elände och sorg träffade hon min far som kom från helt andra familjeförhållanden, han var dessutom några år yngre än mamma.

Min far var enda barnet och hans farfar var ingen vanlig knegare, han ägde mark och var högt uppsatt. Han hade många barn och hade skilt sig en gång. Min farmor kom från en fattig familj med många syskon och flera av dem stupade under andra världskriget.

Min farmors mor var sömmerska och någonstans har jag ett brev som min pappa skrivit om ett tidigt minne då han och farmor var hos henne och min farfar som var ute i kriget, det andra världskriget, kom och hälsade på dem då de var evakuerade. Min farfar tjänstgjorde som sjukvårdare eller tog hand om de skadade på fronten. Han blev sedermera hypokondrisk och under min barndom fanns han alltid, men sa inte många ord.

Min farfar hade en rysk bil och den tyckte han om att köra då och då. Ett stort nöje var att köra till flygplatsen som låg några kilometer bort för att titta på flygplanen som landade och lyfte. En gång frågade han min mamma om hon ville följa med och det gjorde hon, han bjöd henne på en egenrullad cigarrett och där satt de i bilen och rökte och tittade på flygplanet som landade utan att säga någonting. Därefter körde han hem igen.

Min pappa och mamma  fick två barn i slutet av femtiotalet, det var svårt med jobb i Finland då. Min pappa jobbade extra på en lotsbåt som lotsade timmer på en av älvarna.

Min farmor jobbade som säsongsanställd med att sortera timmer. Jag har fina bilder på henne då hon står med en lång käpp, iklädd långbyxor och jacka vilket var ovanligt för kvinnor på den tiden. Hon har berättat för mig att hon såg några arbetskamrater drunkna i älven. De jobbade i skift och eftersom detta var så långt norrut kunde de jobba på nätterna under sommar då det var ljust hela natten.

Min farmor är den kvinna som betytt oerhört mycket för mig. Hon var stark som person och sund i sinnet. Hon var kärleksfull och givmild. När jag nu själv är farmor så är det henne jag ofta tänker på och jag vill vara en likadan farmor till mina barnbarn.

Det var svåra tider i Finland tiden efter världskriget och i Sverige var det lite bättre tider, Sverige som neutralt land hade inte lidit brist. Finland var väldigt fattigt  och efterkrigstiden var svår för Finland.

Trots det var Finland en av de första länder i världen att servera skollunch, samt införa kvinnlig rösträtt.

Mina föräldrar bestämde sig för att utvandra till Sverige, en liten brukshåla med industri som tacksamt tog emot människor från olika håll i världen. De fick jobb båda två och jag föddes en kort tid efter att de flyttat. Så jag föddes i Sverige av två finska föräldrar.

Jag har många vänner som har liknande bakgrund som jag, dvs födda av finska föräldrar i Sverige. Därför har jag aldrig känt mig ensam utan snarare känt en gemenskap och förståelse.

De gånger då jag återvänder till kommunen jag är uppväxt i som nån gång under åttio talet hade invånare från ett närmare femtiotal nationer, blir jag alltid så glad, det finns en öppenhet bland människorna där som jag uppskattar en slags nybyggaranda.

Just i dessa dagar är detta åter så aktuellt och jag vill inte bli politisk på något sätt men det finns partier  idag där deras högsta ledning beväpnar sig med järnrör och filmar detta.

Jag flyttade sedermera till en kommun där den sk järnrörs nuvarande partiledare bor i och jag kommer i håg att det var en cyklande yngling nån gång på nittiotalet som la ett flygblad i min brevlåda och det bladet innehöll en hel del rasistiska inslag. Hans namn börjar på J och efternamnet på Å. Jag kommer ihåg hur upprörd jag blev . I denna kommun har det inte funnits industrier som dragit till sig invandrare som arbetskraft. Ändå detta hat eller rädsla. Däremot kom det en del rumäner då de fick fly sitt land och de som följt med vet varför de flydde, de som kunde.

Jag var så arg och slutsatser jag dragit av detta är just det som många säger att hat bygger på osäkerhet.  Man är helt enkelt rädd. När jag dragit upp min sk icke svenskhet så har jag under årens lopp fått höra att , du är väl ändå svensk, du är ju född här.

Jag pratar flytande svenska dessutom, men jag känner mig absolut inte som svensk, jag känner mig som svensk till viss del men också finsk.

I min värld är vi alla människor och de flesta av oss vill skapa ett bra liv. Under 18-00 talet utvandrade  svenskar till Amerika för att finna lyckan och det pratas det inte så mycket om.

Sverige höll på att utarmas pga av den stora utvandringen. Många är det som glömt detta och i min generation är det många som har släktingar i Amerika.

Så min fråga är, är vi inte alla människor? Varför all hat? Varför all rädsla? Vi har ett liv och varför inte göra det bästa av det?



Postat 2012-11-18 23:53 | Permalink | Kommentarer (4) | Kommentera