En känsla av frihet har infunnit sig

trots att det kostat på. Har haft ett dåligt förhållande till mitt arbete de senaste åren, vi var inte kompatibla längre, jag och jobbet. Nu sen två dagar har jag mönstrat av och kanske har jag lämnat ett sjunkande skepp?

Att ha ett dåligt förhållande oavsett om det är till sitt arbete eller ett parhållande kan göra en sjuk.

Jag går in i en ny fas och det är både spännande och en hisnande tanke som sköljer över mig stundtals. Hur ska detta gå?

Jag har sen jag gick ut gymnasiet varit anställd även om det ej varit på samma ställe. Nu är jag inte anställd men däremot väntar en utbildning till hösten och jag hoppas att jag kommer att klara av den.

Vad gäller den sk, nya arbetslinjen är jag kanske ett praktexemplar. Frågan är dock om det jag fått uppleva är så bra. Det ställs oerhört stora krav i dag på anställda men jag tycker att arbetsgivare har lättare idag att smita undan ansvar och det gäller framförallt arbetsmiljöansvar och där ingår även den psykosociala arbetsmiljön. Mycket finns på papper men utövas inte i praktiken.

Det mesta handlar om tillväxt och vinster för aktieägarna. Jag låter kanske som en riktig gråsosse men det är jag inte, tillhör inte något parti utan jag tänker med hjärtat och försöker känna vad som är rätt.

Under de senaste åren då jag varit anställd har jag märkt en stor skillnad, klimatet har blivit kallare. Anställda pressas hela tiden till att göra mer på kortare tid, produktion ska helst inte kosta och löner ska vara minimala för ett företag. Människor bränner ut sig, kör huvudet i väggen och en del står frågande och undrar varför? Utbrändhet håller på att bli en folksjukdom och ändå verkar det som ingen drar i bromsen och säger stopp, så här kan vi inte fortsätta.

Vad har vi för glädje av ett jobbskatteavdrag när vi blir sjuka? Ja, sjuka får vi förresten inte vara längre än 180 dagar och efter det ska du vara närmast döende om du ska få någon ersättning och det gör ju säkert många än friskare att inte ha en inkomst när man blir sjuk, speciellt de som lider av stressrelaterade sjukdomar. Det är kanske efter dessa 180 dagar vi ska ta till de sk, jobbskatteavdragen, det var kanske till sådant vi skulle sparat dessa extra pengar till. Det var kanske inte meningen att vi skulle konsumera mera för dessa extra pengar. Så kan det förståss vara.

 

 

 

 

 

Inlagt 2011-07-10 11:06 | Läst 2336 ggr. | Permalink
Arbetslinjen är bra i sig, de flesta människor vill faktiskt jobba, tjäna sitt eget levebröd, vara en del av en social miljö via arbetet osv osv. Men, verklighetens arbetsliv kan också vara någonting mindre vackert när man börjar syna det lite mer noggrant. En del får uppleva mindre trevliga saker utan att man själv varken kan påverka omständigheterna eller ta sig ur destruktiva miljöer. Folk brukar hålla fast vid ett jobb in i det längsta trots allt, tills man kroknar helt och blir sjuk. Skönt för dig att att börja en utbildning! Det blir ett lyft garanterat och visst kommer du klara det!
Svar från Pia-kristina 2011-07-11 11:16
Tack Rauni och visst är det så att många segar sig kvar. Jag kan trots det jag gått igenom känna mig lite stolt ändå, för att jag vågat ta steget.
Den var bestämt varit rätt segsliten, den här uppbrottsprocessen. Riktigt kämpig!

Jag tror inte alls att det lönar sig att behandla personalen dåligt, men många arbetsgivare har inte bättre förstånd. Det är säkert rädsla som ligger bakom. Då blir plötsligt personalen med sina krav en fiende. Så eländigt bakvänt! Och det sprider nedåt, cheferna på olika nivåer behandlar dem som är längre ned i hierarkin uselt. När man känner att sådant sprider sig på den egna arbetsplatsen är det bättre att lämna.

Jag var själv anställd i många år men valde till sist att lämna en anställning som faktiskt var riktigt bra. Men den gav mig inte tillräckligt mycket frihet tyckte jag, så jag startade eget i stället. Knogade på i 20 år, större delen av tiden tillsammans med min fru. Ibland gick det bra, ibland balanserade vi på gränsen till undergång. Men på något sätt ordnade allt upp sig i alla fall och vi kom vidare. Hade det varit lugnare att leva vidare som anställd? Kanske om man haft turen att få fortsätta att leva med en bra arbetsgivare. Min var bra, men la ner några år efter det att jag slutat. Min fru hade en usel arbetsgivare. Så det finns aldrig några garantier. Att kämpa i en dålig arbetsmiljö tills hälsan tar stryk tror jag är den sämsta lösningen.

Väldigt fina foton du illustrerat denna bloggpost med!
Svar från Pia-kristina 2011-07-11 11:22
Tack Ernst och det är så skönt att läsa om andra som vågat välja en annan väg. Processen har som sagt varit ganska segsliten och ibland kan jag jämföra det med att göra slut på ett förhållande. Känns som om jag varit tvungen att gå igenom olika stadier för att till sist kunna fatta ett beslut, men det känns skönt nu att jag kommit så här långt.
Tyvärr finns det allför många dåliga ledare på arbetsplatserna och det är av stor vikt hur en ledare agerar i en organisation.



(Visas ej)

Hur många stjärnor ser du här? * * *
Skriv svaret med bokstäver

XXX