lite av varje

1 maj tal till mig själv

Det är mycket som händer och mitt liv håller på att förändras, känns som det på väg att bli bättre. Har tagit ett svårt beslut och det att jag ej längre ska arbeta med det jag gjort i 22 år. Min hjärna ville nog längre men kroppen sa ifrån.

Jag ser inte mig som ett offer, det finns så mycket kvar och en annan väg ska jag gå. Jag ska välja en väg som känns bra och som inte är negativ, ska inte bli bitter. Det är inte så konstigt egentligen, jag och mitt arbete är inte kompatibla längre, vi snackar inte samma språk längre. Jag klarar inte att prestera under sådana förhållanden som att tex inte ha något inflytande i mitt arbete eller att behandlas som luft för att man är kvinna, eller att få skit för att man ifrågasätter.

Så, jag talar till mig själv en dag som denna, arbeternas dag, en viktig dag som lite fallit i glömska eller tappat betydelsen. Men jag tror att den faktiskt kan få en revansch och få en större betydelse igen, fast kanske lite mer nyanserad. Kanske kommer den att handla mer om hur människor mår i sina arbeten. Kanske måste ett arbete vara mer än en jakt på resultat. Kanske måste det innehålla mer gemenskap och förståelse.

Vem ska ska utföra jobben med låg status, dvs, dåligt betalt, arbeten med varierande arbetstider. Kommer det alltid finnas en massa som vill utföra dessa jobb? Jag undrar?

Jag har sagt till mig själv att jag kan utföra vad som helst om jag mår bra med det jag gör, känner en mening. För mig är det viktigt, jag vill känna att jag utför något och även känna att jag blir bekräftad.

Jag vill kunna påverka min situation och inte känna att det inte är någon mening att yttra sig för att det är så styrt av toppen och den är så långt ifrån och den toppen verkar bara vilja sko sig själva.

Alltså 1886 krävde arbetarna åtta timmars arbetsdag och nu 2011 jobbar de flesta 8 timmar och vissa mer än det. Det är som lite status att jobba mycket. Så på den fronten har det inte hänt mycket, dvs artetstiden.

Arbetarrörelsens förstamajdemonstrationer var från början intimt förknippade med kampen för åtta timmars arbetsdag. I maj 1886 höll en grupp lokala anarkister, bland andra August Spies, ett möte i Chickago där bland annat krav på åtta timmars arbete framfördes. I slutet av detta möte, som ägde rum på Haymarket Square, kastades en bomb mot polisen som öppnade eld mot demonstranterna, se Haymarketmassakern. Efter mötet greps ett antal av de organiserade arbetarnas ledare och flera av dessa fängslades eller avrättades. De tre som dömdts till fängelse benådades av guvernör John Peter Altgeld 1893, då han ansåg samtliga åtta ha dömts på otillräckliga grunder. Det har inte kunnat fastställas vem som kastade bomben. Till ”Chicagomartyrernas” minne och för att samordna kampen för åtta timmars arbetsdag internationellt utropade Andra internationalen två år senare 1 maj till den internationella generalstrejkens dag på den amerikanska delegationenens förslag.

Upp trälar uti alla stater,
som hungern bojor lagt uppå.
Det dånar uti rättens krater,
snart skall utbrottets timma slå.
Störtas skall det gamla snart i gruset.
Slav stig upp för att slå dig fri.
Från mörkret stiga vi mot ljuset,
från intet allt vi vilja bli.

Arbetare, i stad på landet,
en gång skall Jorden bliva vår.
När fast vi knyta brodersbandet,
då lättingen ej råda får.
Många rovdjur på vårt blod sig mätta
men när vi nu till vårt försvar,
en dag en gräns för dessa sätta,
skall solen stråla mera klar.

Vill bara tillägga att det här är inget politiskt inlägg , det är mina ord och text från Wikipedia.

Inlagt 2011-05-01 21:08 | Läst 2409 ggr. | Permalink

Livet i Hörvik

2011-05-01 21:23 RHelena

Bra sagt, det där med att "jag och mitt arbete är inte kompatibla längre". Det säger man nog inte så lättvindigt när man är van att jobba och vill jobba, men någonstans går en gräns. Ett arbete innebär givande och tagande, och när det blir ensidigt, dvs man inte får tillbaka något för sitt slit och hälsan sviktar blir det inte lätt. Håller tummarna för dig!