lite av varje

Kanske borde jag inte skriva om detta

men nu gör jag det ialla fall. Ni som läser bloggar här på fotosidan och förväntar er att det ska handla om foto, ni kan efter dessa rader stänga ner, för den här bloggen handlar inte om foto.

Har en känsla av att jag måste få det ur mig och jag vet att det kan  hjälpa att sätta sina tankar på pränt. Jag har arbetat i över tjugo år i massa pappersindustrin som driftsarbetare och innan det jobbade jag inom sjukvården i några år. Jag har aldrig varit arbetslös. Jag har fött en son och uppfostrat honom, som ensamstående mamma, större delen av hans uppväxt.

Jag har alltid varit en framåt person och har ägnat mig åt olika saker vid sidan om jobbet och periodvis har jag även jobbat dubbelt men det är nu ganska längesen. Jag har inte haft några längre sjukskrivningar under dessa åren mer än en gång för att jag bröt handleden och en gång för att jag hade problem med ämnesomsättningen.

Mina arbetstider har alltid varit skiftande med dagar, kvällar och nätter. Min arbetsplats ingår i en stor koncern. För nio år sedan då jag hade jobbat vid en bestrykningsanläggning som tillverkade  bestruket finpapper, fick vi en dag besked om att den produktionen skulle läggas ner, trots att försäljningen gick bra. Vi skulle helt enkelt inte tillverka så många olika kvaliteer. En del blev uppsagda och en del fick sk avtalspension.

Vi som blev kvar blev omplacerade och vi fick ha en del önskemål och jag valde då att gå från papperstillverkning till massaproduktion, i den första leden i processen dvs vedhantering. Det var en ganska stor omställning för mig, en helt annan process men efter hand kom jag in i sysslorna, som mest består av att köra maskiner, dvs lossa vedbilar och även att köra hjullastare, vilket jag faktiskt tycker är ganska roligt och jag anser mig som en duktig förare och har fått höra det av chaufförer. Som bla tycker att jag kör lugnt och tar det försiktigt.

För ca tre år sedan genomfördes en stor ombyggnad på min avdelning och det innebar att en befattning togs bort, en besparing och denna ombyggnad blev inte så lyckad till att börja med och det var en stor påfrestning för oss som jobbade med stora störningar i produktionen.

Min kropp började att protestera med värk och inte kändes det bättre efter att jag för ett år sedan vid ett utvecklingsamtal fick höra av min arbetsledare att jag var besvärlig eftersom jag vid några tillfällen ifrågasatt om varför jag skickats till andra jobb på andra avdelningar, jag har då tagit upp sådant som tex skyddsfrågor för jag anser att om man ska utföra andra sysslor utöver de man har bör man också ha möjlighet till en viss upplärning. Jag fick också höra att en del av mina arbetskollegor tyckte att jag inte klarade av vissa sysslor rent fysiskt och han la fram det på ett mycket osmakligt sätt. Jag blev oerhört ledsen och lämnade detta samtal gråtande.

Utvecklingssamtal ska vara ett givande och tagande, detta var ett givande, ett givande från min arbetsledare, idvs hur besvärlig han ansåg att jag var.

 En tid gick och jag hade ett samtal med en sk hälsoutvecklare, jag tog även kontakt med personalavdelningen och undrade om det kunde finnas någon lösning på min situation eftersom jag kommit fram till att jag kanske behöver andra slags sysslor, dvs mindre fysiskt krävande. Jag fick då besked om att det inte fanns något annat än att jag skulle söka lediga tjänster internt, jag sökte en ledig tjänst som krävde finska som andraspråk vilket jag har, jag blev inte ens kallad till intervju och jag är inte bitter för att jag inte fick jobbet men att kanske ändå ha fått bli intervjuad hade känts bättre. Jag vet att jag kanske inte hade rätt utbildning men jag vet också att det inom företaget finns oerhört många som fått andra mer kvalificerade sysslor utan rätt utbildning men som har lång erfarenhet och kunskap om produktionen, vilket jag också har,  mestadels män då förståss, för det är en mansdominerad arbetsplats jag jobbar inom.

Jag vände mig till företagsläkaren och hade ett samtal med denne om min situation och hon skulle kontakta personalavdelningen och efter ca ett halvår hade jag inte hört något från dem så jag ringde upp dem och där hade de glömt bort samtalet med läkaren och ja, något mer fick jag egentligen inte fram av det, mer än att de skulle samtala med min arbetsledare bla.

Jag fick ett samtal med min avdelningschef och det var inget fel på det, jag fick nog sagt vad jag ville ha fram. Vi kom fram till att jag skulle tillsvidare inte behöva göra den delen av arbetet som jag inte klarar fysiskt. Så har jag nu gjort ett tag och jag pratade även med en del av mina arbetskollegor om detta och de förstod min situation.

Under hösten har jag fått väldigt ont i min vänstra axel och har ett tryck över bröstet och det känns som jag har svårt att svälja så jag vände mig till en läkare som tror att jag drabbats av fibromyalgi.

Jag är nu sjukskriven och vet inte riktigt vad jag ska göra. Ska jag köpa läget eller ska jag bara säga upp mig, för numera är det så att kan inte arbetsgivaren hitta något annat jobb så har de rätt att göra sig av  med mig. Jag ska stå till arbetsmarknadens förfogande, den sk arbetslinjen som vår nuvarande regering bestämt.

Det innebär enligt mitt sätt att se på det att, är du förbrukad och inte längre kan arbeta heltid, då är det kört. Jag har många gånger tänkt den senaste tiden på vilket ansvar som det läggs på anställda, vi ska göra si och vi ska göra så, vi ska ställa upp på de mesta eller allt. Men vilka krav ställs det på våra arbetsgivare, de slingrar sig med både det ena och det andra. Konjukturen bestämmer, vi ska arbeta och helst hålla käften. Bankerna bestämmer hur vårt liv ska se ut och jag har många gånger tänkt att hade jag skött mitt arbete lika illa som bankerna gör hade jag varit arbetslös sen länge. Vi matas dagligen om hur dåligt bankerna sköter sina affärer i olika länder och vi ska stötta hit och dit med otaliga miljarder.

hur ska detta sluta egentligen, vem vinner och hur många förlorare blir det? Jag bara undrar?

Ett reportage om mig 2007 

2010-12-13 05:56   EGW

I princip anser jag förstås att en fotoblogg är en fotoblogg. Men i det här fallet vill jag ge dig all min sympati. Man kan ha många synpunkter på hur det kan bli så här och varför, men de flesta är inte hjälpta i sin personliga situation av att gräva ned sig i samhällskritik. Det låter för mig som om ditt nuvarande arbete är något du är färdig med, och även din nuvarande arbetsgivare. Om du har en bra fackklubb på jobbet kanske de kan hjälpa dig? Men att engagera sig i en strid med arbetsgivaren om sådant här kan vålla dig mycket vrede och smärta utan att kanske leda någonstans alls.

Själv slutade jag en löneanställning för många år sedan, och en som faktiskt var bra. Ingen konflikt hade jag på jobbet heller. Jag slutade därför att jag hade en sådan längtan efter frihet, att få göra något nytt och att få bestämma över mig själv. Det blev förstås ett antal ganska kämpiga år, men jag ångrade mig inte. Men så var det för mig. Vad jag vill säga är bara att ibland talar livet om för dig att det är dags att byta spår. Troligen har du fått sådana signaler under en längre tid, genom olika saker som hänt, men inte velat lyssna. Till sist blir signalerna så starka att det inte går att slå dövörat till längre. Ska du då ta ledningen över ditt liv i dina egna händer, eller ska du låta andra människor och olika slags kanske trista omständigheter skapa scenariot? Den frågan är ett av livets viktigaste val.

Kanske kan du hitta en bra socialkurator eller en bra arbetsförmedlar att samtal med om din situation. För det är faktiskt väldigt viktigt att du hittar människor att prata med, och att du försöker föra sådana samtal i en konstruktiv anda. Varmed alltså menas att du ställer in dig på att hitta ett nytt spår i livet, att andra i bästa fall kan hjälpa dig med det, men att ansvaret ytterst är ditt eget.

Det absolut värsta som kan hända dig är att du fastnar i besvikelse och bitterhet. Vänta dig att när nu livet motar ut dig från det spår du hittills varit på, så kommer det snart att öppna någon annan dörr för dig. Viktigast av allt är att du vågar önska, att du vågar se fram mot nya möjligheter, något som du trivs med och som kan göra dig lycklig.

Till sist önskar jag dig varmt lycka till med vad som kanske blir ett nytt liv, och ett som verkligen är givande och positivt för dig!

Svar från Pia-kristina 2010-12-13 19:38

Tack Ernst för dina ord. Jag kände mig lite orolig efter detta inlägg. som om jag kastat mig ut i rymden utan vetskap om var jag skulle landa och för vilka reaktioner jag skulle få men när jag läste kommentarerna och sympatierna, blev jag tårögd.
Ja, jag tror att det skulle vara bra om jag fick samtala med någon om hur jag ska ta kontroll över mitt liv. Känns som om detta att skriva om det är ett steg i rätt riktning. Jag vill absolut inte bli bitter och besviken. Tack än en gång!

2010-12-13 07:33   Christin Ekholm

Bra att du fick ur dig detta , Pia!
En sak bara , SÄG INTE UPP DIG! Då gör du det jäkligt lätt för dem....jag skriver ett mail ikväll, är på väg till jobbet nu.
Kram ♥

Svar från Pia-kristina 2010-12-13 19:30

Det känns bra att jag fick detta ur mig. Tack Christin, du är guld!

2010-12-13 08:20   morlena

Hej, känner med dig,för dig.
Vet du, jag tycker Ernst Göran skrivit så bra.. fastna inte i bitterhet,det tar bara en massa energi. Hur träligt denna situation än är; byt spår..sök nåt annat,se nya möjligheter..läs gärna hans ord flera ggr. Nu och senare..när du har hittat dit nya spår..lycka till.Du har så mycket att ge; snälla; ..fastna inte i bitterheten.. läs alla så kloka ord från EGW/ lena

Svar från Pia-kristina 2010-12-13 19:28

Tack Lena och ja, jag ska göra mitt yttersta för att inte hamna i bitterhet.

2010-12-13 09:19   RHelena

Vill också säga att du ska inte säga upp dig. Ta denna tid som en tid av självreflektion. Personligen tror jag på "ältandets" kraft i vissa lägen, men med förutsättningen att man inte fastnar där. Det är dock inte alltid lätt att gå vidare av egen kraft utan man kan behöva hjälp för att komma i gång med ett "nytt" liv och för att kunna behålla sin livskraft.
Tror att människor i alla tider har hamnat i situationer liknande den som du beskriver när hälsan inte längre är i topp. Det blir besvärligt för en arbetsgivare när man behöver tänka till kring arbetsuppgifter för en arbetstagare när dennes hälsa inte håller på alla sätt. Man blir "obekväm" som arbetstagare. Skillnaden är väl möjligen idag att det är lättare att hamna i en återvändsgränd pga att den ekonomiska verkligheten har stramats åt på alla håll.
Det bästa för en individ i en sådan här situation är att det kan öppnas möjligheter att hitta en annan livsbana. Vet att det är inte lätt och givet. En annan viktig sak är att du ska inte ta situationen personligt vilket inte är heller lätt. Visserligen verkar utvecklingssamtalet du beskriver ha varit ett stort skämt, men ta inte på dig ansvaret för att arbetsgivaren inte har förmåga att planera och verkar inte vilja det heller! Det är inte ditt fel!

Själv har jag en gång varit i en situation där det blev uppenbart att jag inte var önskvärd. Detta var under en graviditet; pga strålningsrisker behövde arbetsledningen planera arbetet mer noggrant för att jag inte skulle utsättas för risker och det blev ju merjobb... Jag fick höra att jag var besvärlig! Man t.o.m. påstod att strålningen var ingen risk, vederbörande hade kollat detta med "någon". Kunskapsläget sade annat. Jag vägrade gå med på att jag var "besvärlig". Men, jag ville inte tillbaka till samma arbetsplats efter jag hade fått mitt barn, det slapp jag också för jag sökte och fick ett annat jobb. Ibland kan det vara bättre att "fly än illa fäkta" även i denna typ av situationer. Om man går tillbaka till en arbetsplats där man anser att man har blivit felaktigt behandlad måste man bygga upp en mental styrka så att det förgångna inte spökar med och samtidigt låta eventuella nya motgångar rinna av.

Med detta vill jag inte förringa din situation på något sätt, hoppas du inte upplever det så, utan bara säga att det kan finnas annat här i livet också än det man har gjort länge. Finns det något i utbildningsvägen du kan ägna dig åt och komma vidare? Kolla alla möjligheter! Du är kanske färdig med denna arbetsgivare och detta arbete?
Men säg absolut inte upp dig utan låt tiden gå. Promenera. Fota. Gör sådant du tycker om annars också. Prata med folk, kanske dyker det upp en lösning som är perfekt just för dig. Och som som sagt; att hälsan sviker och arbetsgivaren är oförmågen att hantera det är inte ditt fel!

Svar från Pia-kristina 2010-12-13 19:36

Tack Rauni för dina kloka ord, Jag blir varm i hela hjärtat och det känns så bra att höra om fler som upplevt liknande situationer.