lite av varje

Utanför mitt fönster 27..

Tio över fem i morse var jag uppe och på väg till jobbet, solen började visa sig men det var bara ett litet streck. Bilden är brusig, upptäckte att iso var lite högt. Det är ett problem för mig ibland efter att jag lekt och testat lite olika inställningar på kameran, jag glömmer helt enkelt att återställa och sen tar jag några bilder och som nu i morse då jag inte var  så vaken att jag kollade innan. Ja men så här blev det i allafall.

Nu har jag två veckor kvar att arbeta och sen blir det tre månaders tjänstledighet, ja det närmar sig med stormsteg. Tänkte försöka hinna med att skriva och ta lite bilder på mitt jobb innan jag går på ledighet.

För mig är och har mitt arbete varit ett sätt att få in pengar och att försörja mig. Jag både trivs och inte, jag kan tycka om att göra ganska monotona saker på jobbet, kan liksom vila hjärnan då. Men kan också känna mig understimulerad, det känns som om jag inte riktigt får göra det jag är bra på och det kan i och för sig diskuteras, vad jag är bra på. Men en slags känsla av att inte få göra det jag vill.

Då kan jag ibland tänka som så att hur många människor får möjlighet att arbeta med det som de verkligen vill. Har kommit fram till att det är inte flertalet. Men så är det så också att alla har inte behov av att förverkliga sig genom sitt arbete.

Hörde någon på radion som sa häromdan att Sverige behöver inte fler akademiker, det behövs fler entreprenörer, människor som skapar och bygger något och det för vår framtid. Arbeten har olika värden och vissa arbeten har mer status, är finare än andra.

Ta till exempel vårdyrken, det är lite av lågstatus i alla fall värderas det inte med bra löner, men andra yrken som tex ingengör eller tekniker har högre staus. Att vårda och ta hand om sjuka människor har ingen status.

Vi påverkas av så mycket idag även om vi inte tror det, vissa saker är fint och andra inte, ta bara det här med konst och kultur, det finns finkultur och fulkultur som klassas ner som billigare, enklare.

Det var någon som sa att ju svårare en tavla är eller ju "fulare" den är desto mer är den värd medan en tavla som är vacker tex en skagenmålning är inte fin, det är ingen "fin" konst. Ju svårare konsten är att förstå desto "finare" är den.

En sa till mig mig att jag tycker om svartvita bilder, ja det gör jag också om motivet tilltalar mig men jag tycker att man låst sig själv i hur man ser på en bild om man redan innan har bestämt sig för att man tycker mest om svartvita bilder. En bild är en bild, en tavla är en tavla, kont är konst och jag tycker att allt förtjänar en chans, att betraktas med öppna sinnen och ögon.

Vi påverkas av trender även omedvetet, vi tror vi vet vad vi tycker men många gånger påverkas vi av allt vi ser och hör mer än vi tror. Ibland tänker jag att det hade varit bra att gå tillbaks i barnstadiet och vara helt eller nästan opåverkad av vad andra tycker eller att man helt enkelt kunde trycka på knappen reset och nollställa sig. Ta in det som känns bra utan påverkan.

Lite tankar och kanske en aning snurriga..

2010-05-03 00:28   eos30

:-) Jodå, att glömma ställa tillbaka kameran gör jag titt som tätt :-) Både igår och idag, glömde jag ställa tillbaka den efter att jag fotat med självutlösaren på stativ. Då spred sig leendena bland vännerna ;-)

Jo man påverkas ju av allt man ser och hör, det går inte att undvika. Men det gäller, som du väl menar, att inte få förutfattade meningar om saker, utan att fortsätta vara öppen, och mottaglig för nya intryck, och våga fortsätta växa....

Svar från Pia-kristina 2010-05-03 11:52

Då är jag inte ensam om detta...att återställa kameran. Ja, Jörgen jag menar som du säger att inte ha förutfattade meningar.

2010-05-03 01:07   EGW

Känner igen det där med att ha fel inställningar kvar i kameran. Men jag tycker inte att bruset är störande i dessa bilder.

Dina tankar kring arbete, prestige och entreprenörskap handlar om något väldigt viktigt. Själv är jag inte akademiker, men jag råkade i alla fall hamna i akademikerfacket genom min yrkeskarriär som dataknutte. Det var att slita hund några år på lågbetalda servicejobb innan jag kom upp i smöret. Sedan var jag välavlönad statstjänsteman i tio år. Och så sa jag upp mig och startade eget. Ekonomiskt sett var det ett totalt felaktigt beslut, tyvärr. Men å andra sidan hade jag mycket roligare än jag skulle haft om jag stannat på min tjänst. Att ha en bra tjänsteställning och god lön var inte för mig det viktigaste, även om det var viktigt nog. Det viktigaste var alltid friheten. Därför strävade jag uppåt, för att bättre privatekonomi och högre tjänstestatus gav mer frihet att leva som jag ville och bestämma själv över min arbetssituation. Men jag kunde inte finna att min inställning var den vanliga bland kolleger. Där smällde oftast tryggheten högre, tror jag.

Till sist blev i alla fall även mitt fina jobb ett upplevt fängelse. Jag tittade på mina chefer, de flesta hade en gång varit fyllda av ungdomlig entusiasm, precis som jag. Det var en sådan arbetsplats. Men med ökande status, lön och ålder blev de efterhand liksom utslocknade. Mer eller mindre. De som inte var arbetsnarkomaner och blev utbrända. Jag bestämde mig för att den vägen ville jag inte gå.

Jag minns fortfarande sista dagen på jobbet, när jag lämnade in mitt tjänstekort vid lunchdags och sedan gick ut i friheten. Jag kände mig så lätt som om jag svävade fram över marken!

Nåväl, det blev omkring tjugu år av mer hårt arbete och en minst sagt osäker ekonomi. Men aldrig mer bestämde någon annan över mig. Det var värt alla uppoffringar.

Det är en skandal att vårdpersonal är så illa belönade för det viktiga och ofta självuppoffrande jobb de utför. Den största skandalen är kanske inte att de får dåligt betalt, utan att de har så lite inflytande över sin egen arbetssituation. De hukar i botten under en statushierarki vars främsta mål ofta är att utöva makt över dem som är under. Desto mer fantastiskt om de kan hålla humöret uppe och vara mänskliga mot sina patienter. Men jag antar att det är insikten om själva uppgiftens värde som ger dem kraften att fortsätta.

Tyvärr uppmuntras inte entreprenörer så mycket heller. Vi läser spektakulära nyheter om unga människor som utvecklar något på dataområdet och blir mångmiljonärer. Men de är så försvinnande få jämfört med alla som faktiskt försöker, och tvingas ge upp så småningom. Och inte att undra på, det är ofta oerhört krävande att starta något eget. Framför allt missgynnar skattelagstiftningen nystartare och småföretagare. Och tro inte på dem som talar om alla bidrag man kan få. Det är inte bidrag man bygger ett företag på.

Svar från Pia-kristina 2010-05-03 11:27

Mycket mycket tänvärda ord från dig Ernst! Speciellt de här som du skrev:
" Jag tittade på mina chefer, de flesta hade en gång varit fyllda av ungdomlig entusiasm, precis som jag. Det var en sådan arbetsplats. Men med ökande status, lön och ålder blev de efterhand liksom utslocknade. Mer eller mindre. De som inte var arbetsnarkomaner och blev utbrända. "

Vi närmar oss valet och hörde i helgen att de rödgröna som de numera kallar sig lovade skattelättnader, tror det var arbetgivaravgifter som skulle sänkas för just småföretagarna. Vi får väl se hur det går och vad som händer, jag tror dock att alliansen kommer att förlora nästa val. Jag är inte själv knuten till något parti men jag tänkte häromdagen att de sk skatteavdragen vi nu fått under denna regerings tid inte har glatt mig så mycket även om jag fått mer i lönekuvertet, när jag samtidigt fåt höra och läsa om sjuka, ja tom cancersjuka som sparkas ut i arbetslivet trots att de inte kan jobba, jag vill inte tjäna mer på bekostnad av att de sämst ställda får det ännu sämre...

2010-05-03 07:41   Christin Ekholm

Nej då, inte alls snurriga, Pia.
Du tänker så klokt , så klokt...jag skriver under på alltihop :)

Vad häftig solen ser ut där borta vid horisonten, som en platt skiva....jag upphör aldrigg att förvånas och fascineras av naturen.

Jag läste ditt svar om att jag inte behövde invänta fakturan, att det bara är att köra igång med blogg och allt. Jösses, nu gäller det att hålla tungan rätt i mun här...:))))


Ha det bra , nu cyklar jag till mitt jobb (utan status) men tänk, jag älskar mitt arbete iallafall :)

Kram på dig!

Svar från Pia-kristina 2010-05-03 11:08

Solen gick upp borta åt Ronnebyhållet, jag var ganska stressad på morgonen men en bild var jag tvungen att ta. Så skönt för dig Christina att du trivs med ditt arbete. Vi hörs och syns!